I mina ögon låter det ganska tråkigt, typ som att det står uppskrivet i en bok som man bläddrar i för att ta sig vidare i livet mot 90 års åldern innan man dör. Hur många i världen lever egentligen sin dröm och gör det som de verkligen vill göra? Hur många är det som lyckas nå till sin dröm eller får den möjligheten? Det är klart att de finns otroligt många som verkligen trivs på sina jobb och tycker det är roligt men de flesta lever nog ett enkelt/vanligt liv. Man jobbar ca 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan. När man kommer hem lagar man mat och sover. Om man har barn måste man ta hand om dom. Sedan på helgen kanske man hittar på något med sina vänner, går ut på krogen, bio, grillar inte vet jag. Det betyder alltså att du arbetar ca 40 timmar och har fritid mellan 10-20 timmar per vecka (lite slarvigt räknat). Visst det behöver absolut inte vara något negativt så länge man tycker att det är kul och man trivs. När jag tänker på just det här tänker jag på någon som jobbar i en butik eller inom handel på något sätt där det är många anställda där man inte riktigt lär känna alla kollegorna. Man går till sitt jobb gör det man ska och går hem. Därför jobbar du det här 40 timmarna för att tjäna pengar för att kunna göra det roliga när du är ledig. Så fungerar det för en stor del av alla människor på jorden, i alla fall i i-länder.

Det jag sitter och funderar på är hur man ska lyckas att komma undan den traditionella boken. Hur ska man lyckas hålla på med det som man verkligen vill göra. Finns den möjligheten eller finns de bara i tankarna. Om jag ska tänka så här. Dykare, vore sjukt häftigt att enbart kunna leva på att hoppa ner i vattnet och simma bland hajar och utforska den delen. Musikproducent/DJ, vem skulle inte vilja byta liv med Sebastian Ingrosso, Axwell eller David Guetta. Spela grym musik för tiotusentals människor som står och hoppar och dansar till din musik. Sedan har vi kanske det mest realistiska arbetet. Någon slags polis/kriminolog, något inom polisarbete och brottslighet.

Många vet att jag vill åka iväg till Norge men det handlar enbart om pengarna. Jag vet att många hamnar på skabbiga jobb och får bo trångt men att man får med sig en hel del pengar tillbaka till Sverige.

Det jag egentligen bara vill göra just nu är att packa väskan, ta med mig alla pengar och sticka iväg någon stanns och se vad det tar mig. Problemet med det är att jag inte riktigt vet om jag kommer klara mig själv. Eftersom engelskan inte är speciellt stabil hos mig, jag kommer känna mig ensam utan att ha någon trygg person bredvid mig och utan att veta vart man hamnar skrämmer mig.

De här tankarna har ingenting med att jag är deprimerad eller något utan bara tankar som har slagit mig den senaste tiden. Tankarna tror jag till stor del beror på att jag anser att många andra ligger steget före mig. De har jobb, körkort, pojkvän/flickvän och ska till och med flytta hemifrån. Vissa blir sambos andra bor själva. Här sitter jag hemma hos mina föräldrar, utan pojkvän, utan jobb, utan körkort och utan egen bostad. Jag vill bara att något ska hända. Att någon ska vilja ha mig på sitt företag så något händer eftersom jag har lovat att stanna kvar här i ett år till. Men som sagt just nu vill jag bara åka här i från men det går inte. Har jag lovat så har jag. Jag trivs bra här med mina vänner och lagkamrater det är inte det, dessa personer kommer jag sakna otroligt om jag flyttar någon stanns med tanke på att man träffar dom i princip varje dag. Saken är bara den att jag vill ha någon slags förändring. Skulle i princip räcka ett tag med att jag vann några tusen på en trisslott eller gärna en miljon. Som jag känner nu skulle jag bara vilja vara Sebastian Ingrosso eller Axwell, dessa personer lever verkligen drömmen! Har roligt i princip jämt